varför... varför ska allt komma upp åter & åter igen..
jag har en stor jävla klump i magen & halsen.
jag vill gråta ut. men jag kan inte, det vägrar komma tårarna.
återigen sjunker självförtroendet. återigen sjunker allt.
jag mår inte bra här. jag är så jävla ensam hela tiden känns de som.
är aldrig med nån efter skolan, för att min lathet tar över.och jag känner att jag bara vill ligga i sängen hemma.
men när ja väl kommer hem så börjar all skit. mamma håller på och pappa säger inget han bara glor på sin tv och kommer med grejer då och då. jag går ner på mitt rum och sitter här hela kvällen. och ja, jag har ljugit om mina matvanor, jag har inte ätit ett jäääävla piss idag. senast jag åt så åt jag en köttfärsbiff igår vid kl 5 efter jag kommit hem från vernissagen.
de enda jag lever på är vatten och cola. men colan är snart slut så jag lever sen på vatten. matlusten har gått ur mig. tankarna har tagit över så jävla mkt att jag inte vill äta. jag vill. men bara tanken av mat elr att se mat så mår jag illa.
enda jag mår bra av är när jag snackar med anastasia elr nån annan av mina vänner som får mig att må bra, och så att jag slipper tänka på tankarna.
ikväll så har inte anastasia svarat sen 16.47, jag gissar på att hon sover.
hon är så vacker..
jag vågar inte snacka med andra.. för jag vill inte lägga mina problem på dom.

jag tog fram rakbladen ikväll.. men dom har bara luggit på mitt nattduksbord. orörda, jag vill så.. men jag vill inte göra anastasia besviken. så anastasia är den som får mig att inte vilja skada mig.. hur mycket de än lockar.. så gör jag de inte.. jag bara sitter och kollar på dom.
jag vill skrika ut mina lungor, så jag tappar rösten.. jag vill slå på saker. jag vill bara få bort dom här jävla klumparna som sätter sig fast inuti mig
 
jag vill bara att tiden ska gå snabbare så anastasia kan vara här.. så jag för engångsskull kan må bra!

jag vet faktiskt ingenting nu.

de enda jag vet är att jag älskar Anastasia. mer än allt. och jag känner mig jobbig just nu som mår dåligt..

vet inte om hon tror att jag mår dåligt för att hon gjorde de igår med.. men de var verkligen inte så..

har just nu inte nån speciell kontakt med omvärlden. skriver med dom jag vill skriva till. 

var hemma idag från skolan.. tvingade upp allt jag hade ätit när mamma va hemma, så hon trodde att jag va sjuk, så hon lät mig stanna hemma. har inte direkt ätit nånting idag heller.. väger 54 kg prick.. jag vill inte väga så mycket.. ni kanske tänker '' 54 är inte alls mkt för en sån tjej som dig!''

men ni förstår verkligen inte hur mycket problem jag har med min kropp. jag har alltid haft problem med mig själv sen jag vart liten. jag har alltid döljt den för andra. därför jag inte går runt i visande kläder. kan ju också va att jag inte gillar visande kläder. och min mage har alltid ''putat ut'' om man säger så. jag blev retad så mycket för att min mage stack ut när jag var liten.. även fast jag inte var tjock. visste inte varför min mage stack ut. och hade inte tänkt på det under 0:an till 2:an föränns 3 killar sa att jag var tjock, för min mage putade ut. inga andra tjejer i min klass hade en sån stor mage som jag hade..

och det sitter fortfarande i.

när jag klär på mig när jag är med min flickvän.. äre helt okey. för då vet jag att jag att jag kmr ha kläder på mig.. de är typ när man ligger i sängen och ska sova elr nått.. och det kanske hettar till.. så tänker jag hela tiden på att min mage kmr stå ut för att jag hade nyss ätit.. därför jag inte äter speciellt mycket på kvällarna då jag är med henne.

hon säger att jag är vacker.. kroppsligt och utseende.. insidan likaså. jag tar åt mig. men ibland så gåre bara inte, hur man än försöker. jag lyckas ALLTID tänka på min mage när jag ska klä av mig en nått. jag brukar spänna den så de drar ihop sig. då blire som jag vill ha det. 

jag är lat. jag orkar inte träna.. jag vet att snart kommer jag komma in i en period då jag dricker te. morgon och kanske kvällarna. äter lite på lunchen, elr äter absolut ingenting. just nu bryr jag mig inte. för jag kan bara ljuga för mina föräldrar om det. 

så jag kan ljuga dom rkt upp i ansiktet om mina matvanor, men helgerna är svårast. men då vet jag att jag kan iaf ta lite mat. och antingen spy upp det, elr försöka att hålla nere det och skippa resten av veckan sen att äta. 

nu ska jag fortsätta lyssna på musik osv.. ville bara få detta ur tanken.

de har gått år och dar då jag inte haft några självmordstankar.. de är som sagt den enklaste lösningen att slippa problem.

men också den dummaste, för man sårar så många genom att bara försvinna så. och att man har en flickvän som man älskar så mycket.. men det är bara att alla jävla tankar tar över mina dagar, timmar, minuter och sekunder... jag döljer allt så jävla bra nuförtiden.. så ingen jävel anar att jag mår piss som jag gör.. för jag har ingen som frågar mig hur jag igentligen mår.. ingen som kan få mig att brista.. inte den sanna bästa vännen som kan stirra mig rakt in i ögonen och verkligen fråga: Hur mår du igentligen ron?, den sanna vännen är långt ifrån mig.. enda gången då jag brister är då hon ringer mig.. och de är få ggr..

jag har försökt att vara stark. jag har gått några veckor utan att skada mig. jag är stolt över mig själv att jag kunnat vara så stark.. och hålla mig undan det. men jag känner att allt drar sig mot rakbladen.. känna den vassa ytan mot huden och sedan känna hur allt försvinner med blodet.. hur allt bara blir tyst i mitt huvud.. alla röster försvinner. poff borta.. jag vill så jävligt gärna känna det igen.. men vet inte va folk kommer säga.. vet inte vad min flickvän kommer säga.. jag älskar henne.. skulle aldrig vilja göra henne besviken.. för de skulle jag aldrig klara av.. jag är så kär. men rakbladen lockar så fördjävla mycket.. man ser folk på olika sidor, att dom har skurit sig på underarmarna. och man bara.. ''där vill jag med göra.'' men det kan jag inte. för då skickar mina föräldrar mig till behandlingshem elr något om dom får reda på att jag har skurit mig själv återigen.. dom har inte ens sett mina jag har på axeln. och har haft dom ärren sjukt länge nu.. 

jag vill bara försvinna. ta den snabbaste vägen ut..

men endå inte..

fan..

mina tankar är förvirrande. dag ut & dag in så tänker jag på gammalt jävla skit.

skit som vägrar lämna mina tankar.. tankar om Moni.. tankar om skolan.. tankar om att kanske bli flyttad till behandlng/fosterhem..

alla möjliga äckliga tankar.

men jag försöker verkligen att tänka klart. jag försöker att trycka dom åt sidan.. men ibland så tar allt över. och de blir för mycket.

och man sitter inne i rummet & gråter hela natten.

jag vill bara kunna ha nån dag och slippa alla tankar.. vill ha min flickvän här nu.. men hon är i England.. kommer vara skönt att hon kmr sova hos mig i 1 vecka näst nästa vecka.. vill ha henne här nu..

---------------------------------------------------------------------

alla minnen kom upp bara sådär.
alla minnen jag försökt trycka bakåt & glömma.
hans äckliga händer på mig..
smällen i ansiktet när jag vägrade..
hans mörka höga röst skrikande mot mig..
Hora.. subba..
tog tag om mina handleder & skrek åt mig.
tryckte upp mig mot väggen..
skrek mig rakt i ansiktet..
tog mig loss & bara sprang.

jag vill bara glömma.. men det går inte..

att jag är så korkad. håller just nu på & nyktra till. jag dricker igentligen inte. men fick ett ryck igår & stack till några kompisar & drack mig pissfull. nu ångrar ja de som fan. satt & skypade med min flickvän *anastasia* och va helt borta. fick en liten blackout och skar mig vid handleden.. ångrar skiten.. jag vill må bra. vf drack jag skiten .. ÅHH!!

att man äns kan vara så idiotisk..

Va stark säger dom. Du är stark säger dom. Ge ej upp säger dom..

Vilka är dom? jo dom är randoms som inte känner mig..

jag sitter inne på resecentrum här i jönköping.

i helgen va jag i Göteborg med några kompisar & sov där fredag till måndag.

när jag åkte ifrån jönköping kände jag en lättnad som bara lyftes från mina axlar. jag mådde bra förengångsskull.

jag hade kul & skrattade & log & kramades. jag mådde skit bra. jag skaffade en ny kompis som heter Sas.

som lugnade ner mig när jag började få en panik attack eftersom att de var några utlänningar som kastade stenar & glasflaskor på oss. hon är den andre som har fått mig att bli lugn direkt, genom att bara ta mig i handen sådär & prata lugnt med mig.

sedan satt jag & sas & kollade på en musikal hela kvällen & hon fick mig att må bra.

sedan kom ju då måndagen. vi klev upp tidigt & min kompis mamma skjutsade oss ner till stationen osv.

jag kände redan då att klumpen kom tbx, och nu sitter jag här, skadat mig återigen.. och bara mår skitdåligt..

jag vill bort härifrån.

vill inte vara här mer.

vill flytta ifrån jkpg & alla jävla bekymmer..

Jag kommer ihåg allt, aldrig någonsin kommer jag glömma de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Du höll mitt hjärta vid liv, du fanns vid min sida vid mina största kliv.

Alltid ville du vara mig nära, vi var ju så kära.

Min kärlek blev starkare och starkare medans din blev allt svagare.

Vad var det som hände? du lämna mig inte, du vägra men du fick mig att lida.

Du radera min hjärna du hade mitt hjärta.

Jag gav dig allt jag hade bara för att få tillbaka den gamla tjejen.

Vänner och familj försvann över det såra du mig dag in dag ut.

Nu sitter jag och tittar ut, jag fäller en tår för alla våra dagar, jag var ju flickan som aldrig föll.

Äkta kärlek, förlorad tid, mycket svek....Var allt detta egentligen en lek?

Det sorgligaste är att jag inte känner igen mig själv...Tårar som rinner och ett hjärta som just nu ensamt brinner.