varför känner jag mig så hatad av mina kompisar?

jag och några polare hade pratat om att ha en halloween fest tsm osv. jag var den enda som inte blev bjuden. jag känner mig sviken som att alla hatar mig helt plötsligt.

Jag hade Lisa, en polare från Ronneby här hos mig. hon sa att om jag hade blivit bjuden hade de inte gjort något för henne att hänka.

men alla dom total dissade mig och gjorde denna festen själva. de va verkligen alla där.

detta kanske är en liten sak för er. men jag blir ganska lätt offended näre gäller sånt här. för jag har inte så många jag verkligen HÄNGER med här i jönköping. de är bara 3-4 stycken. och alla dom och nån mer skrev inte ens till mig och sa att de skulle va fest. utan jag märkte de när dom la ut massa bilder på istagram.. och jag skrev att dom kunde iallafall kollat med mig om jag ville komma. men ingen har svarat.

jag vill bara gråta, jag vill inte ha ett sista år i skolan och känna mig hatad.

va är de jag gjort fel?

va de något jag sagt?

något jag gjort?

jag har ingen aning, för folk säger fan aldrig nånting. 

dom håller allt för sig själva och sen prata skit med massa andra människor.

plus att jag brukar sällan bli bjuden på fester, under hela min skolgång så har jag aldrig blivit bjuden på fester för att folk hatat mig, tyckt jag va ful. eller bara allmänt irriterade sig på mig bara jag gick förbi.

jag vill inte ha de så igen. jag känner mig ensam.. ännu en gång. ingen människa skriver änns till mig och frågar, ''vill du komma ner till stan och hänga med alla oss?! skulle va sjukt kul!'' utan de är typ ''hej vill du komma ner? ingen annan kunde va'' jag är alltid sista valet. 

ja, jag kanske mår dåligt. och har svåra tider. men dom har inte direkt levt mitt liv. hur de är att leva hatad av alla i ett samhälle, för ens utseende, ens familj, ens läggning. allt dom kunde hitta på mig som jag va stolt över. skulle dom trycka ner.

funderar verkligen på att låsa inne mig själv igen i mitt rum. isolera mig från omvärlden totalt.

bara gå till skolan. göra mitt. sen dra hem och sitta framför datorn.

eller typ skicka in mig själv på psyket. för jag orkar verkligen inte med folk. jag klarar inte ta hand om mig själv längre, klarar inte av att ta hand om andra. jag ger upp totalt om allt snart. skolan, människor, kompisar, livet.

kommer jag nånsin hitta nån? kommer jag nånsin kunna sätta mig till ro? skulle jag nånsin våga..?

längesen jag fick en panik ångest attack bara såhär.

satt och lipade och kippade efter luft. tillslut gick jag in på toa och skärde mig, på ett ställe jag vet inte gör ont.

de är bara nu att försöka dölja de för föräldrarna. skoj.

gråter fortfarande, men kan andas normalt. saknar närhet..

enligt ett ex är jag en person som är helt jävla dum i huvudet. Och hon önskar att hon aldrig lärde känna mig. jag är tydligen en hemsk person. hon hatar mig på grejer jag aldrig ens gjort, hon har fått alla fucking raseri utbrott på mig, jag har suttit och bett om förlåtelse för grejer jag inte ens gjort, för att undvika bråk, idag sa jag emot, för jag haft en sjukt äcklig dålig dag, nahepp då är jag en sjukt jävla dålig person när JAG säger emot, när hon har tjatat om en grej hela jävla tiden. tillslut orkar man inte, för man mår dåligt varenda gång hon skriver. så är de bara fel på mig, hon är bara så snäll hela tiden tycker hon.

jamen kolla alla fucking sms hon skrivit till mig så märker man att jag är den som vart den lugna av oss och inte fått raseri utbrott på minsta lilla. jag har hållit mig varenda gång hon blivit sur, jag ville käfta emot, men jag höll mig, för jag vet va som händer då.

men idag hade jag bråkat med en annan, så har haft en dålig dag och bara luggit i sängen mestadels.

får man ett sms av henne, och jag svarar drygt och hon blir helt nkjfdhgkerleka, inte fan orkar jag va på min snälla sida när jag mår dåligt som jag gjort idag, detta fick mig verkligen inte på bättre humör, jag ill allvarligt gå ut och slå i en vägg, men kan inte, får inte.

vill skära mig.... kan inte...får inte.

jag går galen. hon sa nyss att jag aldrig vet hur hennes liv är: kanske är för hon aldrig berättat för mig under den tiden vi va tsm.

och så stod de i slutet, '' nej nu har jag sjunkit till samma nivå som dig''

ASSÅ WHAT?! hon har vart på sin lägsta fucking nivå som de kan bli hela jävla tiden sen de tog slut. och idag så gick hon under den totalt. orkar verkligen inte med människor, människor kan allvarligt fara åt helvete.

att känna ilskan och ångesten koka i en.
försöka ta ett kallt bad och skrika under vattnet.
göra självskade.
men inget har funkat.
att just den vännen man öppat sig för ska backstabba en.
prata skit om en bakom ens rygg varenda gång man gör något.

vart singel i snart 2 månader. just den vännen har sett va jag gått igenom för känslor under dessa veckor. hon sa att hon förstod exakt hur jag kände.
hon åkte till mitt ex denna helgen. och försökte ligga med henne. och hon snackade skit om mig för mitt ex med.
men som tur va så lyssnade inte mitt ex. och när min ''kompis'' försökte sig på mitt ex så gick hon bara undan.

är så trött på allt detta.. men jag är ju en sådan jävla mes att jag inte vågar säga emot, utan låter bara skit ligga inom mig och bli ännu större tills jag spricker igen.

trodde att folk hade blivit vuxna av sig. men icke då.
jag som hade blivit så duktig på att få bort min social fobi med människor.
också händer allt detta.
känns som att man aldrig vill öppna sig för en människa igen.
usch.

  nyaste bilden. den är från idag.

Ännu ett förhållande slut efter nästan ett år. och denna gången var de pågrund av mig, för jag suger hårt på distans. och denna gången funkade de inte i längden.. jag vågar inte skriva till Anastasia nu... för de känns som att hon hatar mig elr något..

jag vill inte att hon ska hata mig. jag har fortfarande känslor för henne. de har jag. men...Distansen förstör... DEN BARA FÖRSTÖR.

jag har börjar skära mig igen, slå i väggar för at få ut allt. efter ett långt tag av att inte göra det. Jag som trodde allt hade löst sig, med tankar och skit. men nejdå. nu ska alla gå och bli vän med mitt förra ex. Moni. så man ser bilder på henne överallt. och folk frågar hela tiden om mig och Anastasia att vi måste bli ihop igen. att vi va förebilder för dom som hade distansförhållande.. hatar denna jävla press. 

Vill bara försvinna och dö typ.

fattar inte att man måste känna såhär? varför måste man tänka på allt från förr, orden dom brände in i hjärnan på en, fet, ful, skabb, hora, äckel osv. jag vet att jag inte är fet. men jag kan inte sluta titta på mig på de sättet. jag vet att jag inte är ful, men jag kan inte sluta tänka på mitt tryne som nånting jag hatar mest av allt. jag är inget skabb, ingen hora för jag ligger inte runt, har luggit med 2 personer i mitt liv. jag kan vara äcklig, men dom menade att jag va äcklig på utsidan. mitt utseende, och då kan jag inte sluta se mig som det. min äldsta brorsa har inte alls levt med mobbning, så han vet inte hur de känns, min andra brorsa har levt i 10 år ungefär av mobbning, men inte alls like hård som min var. jag har levt med 6 år av mobbning, 6 år av hård elak fucking mobbning, kunde inte gå ut, elr vara ute och åka inlines som jag älskade att göra för att folk skrek jävla emo jävel åt mig, kastade grus emot mig. att bli så hatad bara för att man är annorlunda, har en annorlunda familj.. ska man inte behöva bli, mina föräldrar kunde ha satt stopp för mig att jag inte fick klä mig hur jag ville, men de gjorde dom inte, för dom älskar mig, och ville inte se mig obekväm i de dom tvingade på mig, för dom har aldrig behövt dra på sig nånting dom inte vill ha. ja som liten hade jag lite tjejiga kläder, men jag passade verkligen inte i dom, så runt 5:an-6:an, av lite små mobbning från 4:an, så började jag klä mig exakt som jag ville. stora munktröjor, svarta jeans, häng. svart hår. piercingar. mobbningen ökade, i 6:an fortsatte som de va i 7:an. blev värre och värre i 8:an, jag hade kommit ut för en ''kompis'' där att jag gillade tjejer, efter en stund visste alla det. och då höll den mobbningen igång om min läggning, blev kallad hora av en tjej i korridoren, min brorsan (kevin) hade sett att de va mig hon skrek hora emot när jag bara gick förbi henne till mitt skåp. han tog henne sen och skällde ut henne va jag fick veta av honom igår. mobbningen va så hård mot slutet av första terminen i 8:an att jag fick vara hemma sista terminen, fastän man inte fick det. jag mådde fortfarande inte bra, för jag kunde inte ens gå ut med hunden förrens alla höll på. jag tog och packade min väska en dag och tog med mig min hund, gick ut på motorvägen, allt som rusade i mitt huvud va självmord, självmord, självmord. tänk om jag hade tagit självmord då när allt va som skit. när alla höll på emot en. Jag är faktiskt glad att jag inte gjorde det. för jag har en underbar flickvän nu, jag har underbara vänner. ja, jag har vissa dagar då jag bara mår piss och vägrar äta och bara vill skada mig själv. men jag vet innerst inne att jag har bra människor omkring mig nu, som skyddar mig från ont. jag har vuxit starkare. innan kunde jag inte ens klara av när nån sa idiot till mig, jag bröt ihop direkt.

så jag säger detta till alla som är mobbare där ute, som går och säger ord till den svagaste länken. Sluta med det, jag tror själv att inte ni vill känna hur de känns att kännas som den ensammaste personen i hela vida världen. kännas att få elaka ord kastade emot en varje dag, inte kunna gå ut för att människor omkring kastar sten, kastar ord på en som om man va en jävla trasdocka. testa och gå i den personens skor en dag. så får ni se hur de känns.

och ni som blir mobbade. kämpa. livet blir faktiskt bättre. jag trodde inte själv när folk sa att livet blir bättre, men de blir det. tankarna från förr, följer alltid med en, men man blir mer försiktigare när man växer. föräldrarna kanske säger att du bara ska släppa det, haha javisst, de är enklare att säga, en att göra.
kämpa på.

ja hej.
just nu är detta enda stället jag kan skriva av mig på........
inte många härpå vet hur jag mår, dag ut och dag in.
vissa dagar mår jag prima. andra dagar mår jag skit.
har haft en ganska bra tid nu som de har vart mest dagar så jag mått skit. men under den veckan anastasia va här så mådde jag skit bra. hade en underbar nyår och allt med henne. innan den veckan så gick allt upp och ner.
efter den veckan har de mest gått neråt. människor som varit idioter. skrivit saker anonymt till mig. jag har inte sagt detta till nån för att jag känner mig så snabbt som en attentionwhore om jag nu skulle skriva ut om de.
jag hade inte ett nyårslöfte om att inte skära mig. fr att jag har lyckats hålla mig i nästan 2 månader med att inte göra det. jag vill inte skära mig. rakbladen ligger i mitt nattuksbord och i en tavla som jag inte tänker berätta här vilken de är. för riktiga nödfall.

alla tankar från förr kommer tbx.. om killen som höll på mot mig. alla mobbare som mobbade mig för minsta lilla jag gjorde.
närjag kom ut och hela fucking skolan fick reda på de och började kalla mig jävla hora. gå och dö. du kommr aldrig nånsin hitta nån.
och varenda gång dom stötte i mig så ryckte dom alltid undan och sa '' EUW Emo:t rörde mig, jag är förgiftad!''
ni fattar inte hur mycket allt de sårade elr hur?
jag gick till kuratorn 1 gång i veckan och snackade, hon kom till klassrummet för att förklara för er va igentligen EMO betyder. en människa ställer sig upp i klassrummet och säger: ''de är en sån som cuttar sig'' och vänder huvudet mot mig.
ni fattar verkligen inte hur jag ville ta mitt liv. hur mycket jag inte ville leva längre. jag fick stanna hemma en fucking termin. jag kunde inte ens gå ut, för jag fick ord och små sten kastat emot mig. jag gick fucking ut på motorvägen och hoppades att en lastbil skulle köra på mig och krossa mig i mikroskopiska köttbitar och få blodet att sprutas fucking överallt!
de är inte va en 13-14 åring ska tänka!
sitta hemma och skära sig. sluta äta. för att ni säger hur jävla fet man är.
jag vill leva i en värld där allt är lugnt och skönt. en värld där alla som beter sig som fuckade idiotiska mobbare hängs.

bara för er har jag fått kämpa mer i mitt liv. med betygen, med min kropp. försöka sluta skära mig.

jag hatar mitt liv & jag älskar mitt liv.
jag hatar mitt liv för allt som hänt förr. som kommer upp i min skalle.
jag älskar mitt liv... pågrund av alla underbara vänner jag har. min underbara flickvän.

just nu mår jag allmänt piss, och kände att jag behövde skriva av mig.
jag har ångest attack och vill skära mig.. men försöker att inte göra de.

gammal bild så ni vet.