jag vet faktiskt ingenting nu.

de enda jag vet är att jag älskar Anastasia. mer än allt. och jag känner mig jobbig just nu som mår dåligt..

vet inte om hon tror att jag mår dåligt för att hon gjorde de igår med.. men de var verkligen inte så..

har just nu inte nån speciell kontakt med omvärlden. skriver med dom jag vill skriva till. 

var hemma idag från skolan.. tvingade upp allt jag hade ätit när mamma va hemma, så hon trodde att jag va sjuk, så hon lät mig stanna hemma. har inte direkt ätit nånting idag heller.. väger 54 kg prick.. jag vill inte väga så mycket.. ni kanske tänker '' 54 är inte alls mkt för en sån tjej som dig!''

men ni förstår verkligen inte hur mycket problem jag har med min kropp. jag har alltid haft problem med mig själv sen jag vart liten. jag har alltid döljt den för andra. därför jag inte går runt i visande kläder. kan ju också va att jag inte gillar visande kläder. och min mage har alltid ''putat ut'' om man säger så. jag blev retad så mycket för att min mage stack ut när jag var liten.. även fast jag inte var tjock. visste inte varför min mage stack ut. och hade inte tänkt på det under 0:an till 2:an föränns 3 killar sa att jag var tjock, för min mage putade ut. inga andra tjejer i min klass hade en sån stor mage som jag hade..

och det sitter fortfarande i.

när jag klär på mig när jag är med min flickvän.. äre helt okey. för då vet jag att jag att jag kmr ha kläder på mig.. de är typ när man ligger i sängen och ska sova elr nått.. och det kanske hettar till.. så tänker jag hela tiden på att min mage kmr stå ut för att jag hade nyss ätit.. därför jag inte äter speciellt mycket på kvällarna då jag är med henne.

hon säger att jag är vacker.. kroppsligt och utseende.. insidan likaså. jag tar åt mig. men ibland så gåre bara inte, hur man än försöker. jag lyckas ALLTID tänka på min mage när jag ska klä av mig en nått. jag brukar spänna den så de drar ihop sig. då blire som jag vill ha det. 

jag är lat. jag orkar inte träna.. jag vet att snart kommer jag komma in i en period då jag dricker te. morgon och kanske kvällarna. äter lite på lunchen, elr äter absolut ingenting. just nu bryr jag mig inte. för jag kan bara ljuga för mina föräldrar om det. 

så jag kan ljuga dom rkt upp i ansiktet om mina matvanor, men helgerna är svårast. men då vet jag att jag kan iaf ta lite mat. och antingen spy upp det, elr försöka att hålla nere det och skippa resten av veckan sen att äta. 

nu ska jag fortsätta lyssna på musik osv.. ville bara få detta ur tanken.

de har gått år och dar då jag inte haft några självmordstankar.. de är som sagt den enklaste lösningen att slippa problem.

men också den dummaste, för man sårar så många genom att bara försvinna så. och att man har en flickvän som man älskar så mycket.. men det är bara att alla jävla tankar tar över mina dagar, timmar, minuter och sekunder... jag döljer allt så jävla bra nuförtiden.. så ingen jävel anar att jag mår piss som jag gör.. för jag har ingen som frågar mig hur jag igentligen mår.. ingen som kan få mig att brista.. inte den sanna bästa vännen som kan stirra mig rakt in i ögonen och verkligen fråga: Hur mår du igentligen ron?, den sanna vännen är långt ifrån mig.. enda gången då jag brister är då hon ringer mig.. och de är få ggr..

jag har försökt att vara stark. jag har gått några veckor utan att skada mig. jag är stolt över mig själv att jag kunnat vara så stark.. och hålla mig undan det. men jag känner att allt drar sig mot rakbladen.. känna den vassa ytan mot huden och sedan känna hur allt försvinner med blodet.. hur allt bara blir tyst i mitt huvud.. alla röster försvinner. poff borta.. jag vill så jävligt gärna känna det igen.. men vet inte va folk kommer säga.. vet inte vad min flickvän kommer säga.. jag älskar henne.. skulle aldrig vilja göra henne besviken.. för de skulle jag aldrig klara av.. jag är så kär. men rakbladen lockar så fördjävla mycket.. man ser folk på olika sidor, att dom har skurit sig på underarmarna. och man bara.. ''där vill jag med göra.'' men det kan jag inte. för då skickar mina föräldrar mig till behandlingshem elr något om dom får reda på att jag har skurit mig själv återigen.. dom har inte ens sett mina jag har på axeln. och har haft dom ärren sjukt länge nu.. 

jag vill bara försvinna. ta den snabbaste vägen ut..

men endå inte..

fan..